Att vara mormor ...

Har tidigare inte reflekterat speciellt mycket när kollegor och vänner beskrivet livet som mormor eller farmor som livets efterrätt. Nu gör jag det!! jag skulle kalla det livets allra underbaraste dessert eller som Askungen sa : som en bal på slottet, alldeles alldeles underbart! Jag har den stora stora äran att vara mormor till lille Elliot som precis har fyllt ett år. Då jag tänker tillbaka på det här året så har jag sparat i minnet en massa underbara upplevelser, där man har fått följa hans utveckling detta första år. Allt lägger vi i minnesbanken ( och hoppas på att det fungerar några år till ) En hel del är dokumenterat i bilder också.
 Något som jag inte hade räknat med, är denna ständiga längtan, de ständiga tankarna på, vad han gör nu? har han lärt sig något nytt ( som jag missar, ja jag vet, lite ego). För mig måste det alltid finnas en plan för nästa möte och det är tur att det numera är väldigt enkelt att flyga. Konstigt också...min flygrädsla är som bortblåst :) När jag blev mormor fick jag en mormordikt av en kär vän. Ni ska få ta del av den här:
 Det finns en speciell sorts barn som är överdådigt rikt begåvade : De är vackrare än alla andra, klokare, förståndigare, mognare. De har en utstrålning och en charm som är fullständigt förtrollande. Deras lysande intelligens och kvickhet låter tala vitt och brett, och de foton som stolt visas upp kan aldrig göra deras ljuvlighet rättvisa.
Vad sådana gudabenådade barn kallas ? Barnbarn förstås.
Det finns också en speciell sorts mödrar vilkas kärlek är starkare än alla regelböcker. De uppfostrar skamlöst, och tror att barn kan leva på pannkakor, vara uppe till långt fram på småtimmarna och somna med oborstade tänder. De vet att glass och sagor botar örstygn och magont. Barnen lyder dem inte - de samarbetar. Ty dessa mödrar har all tid i världen ( eller tar sig) och livet har lärt dem vad som är viktigt. Vad sådana gudabenådade mödrar kallas ? mormödrar förstås.
och när dessa båda möts i en kram
sluts alla cirklar
och alla klockor stannar.
Tack Katarina för dikten och Kram till mojmos lillvän, lääängtar....